Larvän -

Beautiful mess

Jahapp, tänkte skriva något men sedan kom jag på att jag inte har någon aning om vad jag ska skriva. Känns som att allt jag kunde skriva här förut är för privat, för känsligt för att hamna här inför en massa kritiska ögon. Förövrigt ser min blogg ut som skit, vilket inte direkt peppar mig att anstränga mig att skriva något bra.

Gör ett nytt försök att gå i skolan nu som för mig känns mycket bättre. Jag grät inte första dagen i skolan, alltid något liksom. Är till och med lite roligt. Hade varit ännu roligare om det hade känts som att någon faktiskt trodde på att jag skulle lyckas. Jag menar, bläddra tillbaks till hösten 09 och läs lite vad ja g skrev då. Blir fan ledsen av att bara tänka på vilken skadad själ jag var. Kolla nu liksom! Vaknar upp med ett leende på läpparna och kan inte vänta på att få se vad dagen har att komma med. Alla dagar är inte perfekta, men det vore ju bara konstigt om de var det. Men problemen känns ändå som att dom kommer ta slut, livet känns inte som ett enda stort frågetecken och det känns faktiskt som att allting faller på plats, bit för bit.

Men ändå finns den lilla tanken där, att allt redan är så förstört att det aldrig kommer bli bra. Att problemen kanske aldrig försvinner, bara förändras och förnyas med tiden. Att svaren aldrig räcker till och att svaren en dag ska ta slut. Bara fyllas av tomhet, mörker och frågetecken. Att vi en dag inte orkar mer, inte kan säga ett ord till. Att allt bara ska ta slut och inte följas av någonting alls. Bara slut. Borta. Jag undrar om jag någonsin skulle kunna bli lycklig igen, om det går att bli hel. Om man kan hitta det man alltid saknat och längtat efter och sedan inse att man aldrig kommer ha det mer. Att man kanske aldrig får tillbaks det. För hur vet man det egentligen?

Men jag antar att det är så det alltid kommer att vara, hur mycket jag än vill tro på det perfekta livet, den villkorslösa kärleken och den sanna lyckan så kommer det alltid finnas något. Något att jobba på, ändra på, något att lösa. Jag älskar det ändå.

Allt är perfekt så länge du finns, vår kärlek kommer alltid vara villkorslös och min sanna lycka är din lycka.

2010-09-20 @ 02:07:39 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att rädda en liten häst från en tornado

Lycka, kärlek och strålande sol!

Att jag inte skriver beror (för en gångs skull) inte på att jag sitter och gömmer mig i ett mörkt hörn. Jag tar vara på varje liten sekund och ler åt livet! Har jag kommit på ett sätt att besegra ödet? Nej. Men det verkar som att det kanske tröttnat på att mobba mig, kanske har jag gjort mig värdig lyckan, kanske har jag inbillat mig alltihop. Huvudsaken är att jag inte behövde mitt nyårslöfte (The bitch is back) speciellt mycket. Det fanns bara där som en liten hjälp att skyffla bort det skräp jag lyckats samla på mig och det som siktat in sig på mig. Jag hade känt igen skräpet utan nyårslöftet, men utan att bli en bitch hade jag kanske låtit det komma för nära inpå? Vem vet..

Just nu älskar jag att leva och lever för att älska. Jag vaknar leendes till min underbara värld där alla mina vackra drömmar blivit till verklighet. Jag svävar på hopp, hoppar av lycka och simmar i kärlek.

2010-03-22 @ 16:47:01 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

En dröm ger åt tanken vingar

Vilken ovanligt problemlös och stressfri jul. Det är snö ute, så vitt och fint. Skulle egentligen vilja gå ut på en promenad typ. Bara gå omkring lite och få alla tankar på plats. Jag saknar något. Det är något långt in i själen som bara är helt..fel? Det är liksom ett hål, något finns inte. Något är borta. Jag väntar på något, men vadå? Väntar jag i onödan eller på något som faktiskt kommer?

Jag vill ha ett värmande julsamtal. Jag vill att mobilen börjar vibrera lite, att någon gör en ansträngning för att göra just mig glad. Jag vill vara den första tanken i någons huvud, någon man måste prata med, personen man helt plötsligt finner sig trycka på "ring" på för att det helt enkelt inte finns någon annan man vill prata med mer. Jag vill vara bara henne. Bara jag.

Någons enda dröm och önskan.

2009-12-25 @ 01:41:11 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Deppmode?

Blev väckt av att hela kudden vibrerade, mysigt värre (nej det var ingen dildo, det var telefonen som ringde). Och vet ni vad? JAG GICK UPP. Rakt in i duschen och nu är jag jättehungrig fast jag aldrig äter varken frukost eller lunch nu för tiden. Jag bantar inte, jag gillar min kropp, det bara blir så. Orkar inte..

Jag gjorde det, jag sa det och jag fick inget svar. Alls. Så nu...vet jag inte vad jag ska göra längre. Är det nu man ska sitta med en Ben & Jerry's uppkörd i fejan och titta på Love Actually eller? Kasta näsdukar hejvilt runtomkring sig och gråta till sin egen spegelbild? Finns det någon som faktiskt snyter sig när dom gråter? Jag har aldrig gjort det, fattar inte poängen. Vad är vännernas kläder till för liksom? Höööhööö. Usch vad jag är bitter. Borde inte vara tillåten att blogga just nu.

Fuck you very much och känn dig fri att svara, när du vill. Vad du vill.

2009-10-28 @ 12:18:44 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ska jag, ska jag inte?

Ååh ångest. Orkar inte att allt blir så komplicerat när det gäller dig. Ja, jag kanske skulle lyckas. Det känns som det skulle kunna gå. Jag tror faktiskt det. Men sen då? Jag vill ju inte bara ha dig för kvällen, jag vill alltid ha dig. Hos mig, nära. Men hur mycket du än passar in i min plan så kommer jag aldrig att passa in i din som jag är nu. Och jag vill vara jag, jag vill att du ska vilja att jag ska vara jag också. Ingen annan. Och även om jag, för dig, skulle kunna...så vill jag inte bara ge, jag vill få lite också.

Ett leende, en tanke, en plats i ditt hjärta..?

2009-10-22 @ 22:55:40 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Breakaway

Ska jag ge upp? Det här gör för ont.

2009-10-12 @ 17:35:12 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Spegel av verkligheten

Jag drömde om dig, igen...
Vi stod vid dörren, fångade i en kyss ingen av oss ville avsluta. Men det var inte samma tanke som snurrade runt i våra huvuden;

medan jag tänkte på hur jag skulle få dig att stanna, planerade du hur du bäst skulle ta dig därifrån...

2009-10-07 @ 10:27:16 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Det räcker nu

Ge mig en smäll på käften, någon? Förstår inte att jag alltid sätter mig själv i såna här situationer, gillar jag att plåga mig själv eller? Är hur jävla trött som helst men lägger jag mig i sängen så ligger jag där med blicken i taket, pillar på täcket medan hjärtat vill hoppa ur bröstet. Jag har väntat nu, tänkt och kommit fram till absolut ingenting. Jag har försökt. När har man försökt tillräckligt? Undrar om det ens skulle bli bättre om jag fick som jag ville. Jag tror det..kanske..?

2009-10-04 @ 21:59:43 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Någon som har en axel över?

Idag är en sådan där...morr...slåss...gråta-dag...frivillig axel?

2009-09-21 @ 21:51:20 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Afterized

Spännande natt igår. Man upphör aldrig att förvånas över vad After kan erbjuda en, en kall septembernatt vid hörnbordet. Det var väldigt roligt, men samtidigt väldigt fel. Jag vet inte. Jag vill bara få som jag vill för en gångs skull, så som jag tycker det borde vara. Det skulle vara så rätt. Jag tänker skita i att jag är ödets mobboffer, jag tänker fan kämpa. Jag måste i alla fall veta om det är möjligt.

Kan något som verkar så rätt verkligen vara fel?

2009-09-16 @ 15:06:10 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Låt mig vara någon gång då

O ljuva besatthet, snälla lämna mig i fred!?

Wäh..vill typ sova, sova bort allting, om det ändå gick? Om man ändå kunde gå och lägga sig, bearbeta allt med något slags immunförsvar mot dåliga tankar och vakna upp leendes en solig morgon..härliga känsla..men jag antar att det inte riktigt fungerar så, grattis ödet du vinner igen. Jag vet att jag drar på mig allt själv, att jag är för naiv och dum för att förstå eller vilja förstå. Jag vet det, men ändå kan jag inte låta bli. Jag liksom dras till det, måste testa, kanske kanske..kanske inte den här gången? Kanske alltid.

Det här kommer inte sluta bra. Det här kommer sluta jättedåligt. Faan.

2009-09-14 @ 02:09:38 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Predictable

Everywhere I go, everyone I meet, every time I try to fall in love.. They all want to know, why I'm so broken? Why am I so cold? Why I'm so hard inside? Why am I scared? What am I afraid of? I don't even know! This story's never had an end. I've been waiting, I've been searching, I've been hoping, I've been dreaming you would come back. But I know the ending of this story. You're never coming back! Never!

2009-09-06 @ 15:09:42 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det luktar curry

Liza och jag sitter här i soffan och är helt förstörda. Liza sover och jag sitter mest och stirrar tomt framför mig. I fredags var vi på Collage, det var inte så jätteroligt..men det vägdes upp med en intressant efterfest i Västra skogen. Jaa bara resan dit var ett helt äventyr, och längre ner kommer lite citat ifrån helgen! Vi kom väl hem vid 7 tiden och somnade omedelbums och sov fram till klockan 2. Därefter tog vi oss samman och gav oss ut på middags-picnic med Julian. Det var förbannat kallt och sedan började det regna också..man har ju flyt!

Lördagkvällen var mycket intressant! Vi började lite ekonomiskt på nivå 22 där vi hällde i oss alla möjliga drycker och pratade med massor av folk vi absolut inte kände. Träffade också helt otippat på en Viksjöbo! Efter att vi blivit lagom "runda under fötterna" tog tunnelbanan oss till centralen, där vi träffade på en jävla massa sollentuna människor. Vi tog oss till the bridge (jaaa, toxic!) där det var helt sinnessjukt mycket folk..men roligt ändå! Jag fick en ny vän vid namn Robin som lärde mig en massa användbara saker. Tack för det! Efter att ha motionerat vansinnigt på dansgolvet i flera timmar bestämde vi oss för att det var dags att gå hem, men så blev det självklart inte. Vi träffade återigen på sollentunafolket som skyfflade in oss i en (stooor) taxi hem till Erik där det bjöds på champagne, så charmant! Det var en härlig kväll, tack till diverse folk som känner sig förtjänta av ett tack.

Citat:

"Jag luktar curry.."
"Va? Luktar du knull?"

"Nadja..har du EN? Du vet vad jag pratar om.."
"Kanske..Luktar du curry?"
"Ja!"
"Vill du ha nu eller ska vi gå på toa tillsammans sen?"

Och så det min nye vän Robin lärde mig som jag lovade dyrt och heligt att föra vidare:

ASB = Absolut sista blosset. Ex: Kan jag få ditt ASB? (går även att variera med andra absolut sista saker, exempelvis klunken)

Och så en lek..man ska gå varvet runt och säga "chip" utan att visa tänderna, och om någon säger "chipoy" ska man byta håll!

2009-08-30 @ 16:40:32 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ångest

Ååhhh världen rasar. Jag orkar inte. Trött på att känna mig dålig. Jag vill fan inte tillbaks till skolan, inte än. Ge mig ett jobb!

2009-08-25 @ 17:26:28 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Brieost, cola och en jävla massa tid

Här sitter jag och tröstäter. Har så jävla tråkigt och känner mig galet ensam, men vad gör man? Jag har ingen jag vill ringa och bara höra andas i luren, ingen jag kan ligga alldeles för nära, ingen jag helt spontant kan åka hem till bara för att inte vara ensam..

Så istället sitter jag här med den ytterst tveksamma kombinationen brieost och cola...men jag måste säga att det är en hit. Lärt mig att man ska äta söta saker till ost..så varför inte dricka? Mmm känner hur det här inlägget bara spårar mer och mer. Tål att tilläggas att min telefon faktiskt ringde så fort jag skrivit de första raderna...därav skillnaden på humöret i första stycket och i andra. Nu ska jag återgå till min ost, för min hjärna vill inte fungera.

2009-08-23 @ 23:31:25 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Grått

Det är mulet, jag är sjuk och irriterad. Sitter och är dryg mot alla jag inte vill prata med istället för att bara ignorera dem som jag brukar göra bara för att det känns lite småbra att vara elak mot folk som är för dumma i huvudet för att förstå det eller bryr sig så mycket om min uppmärksamhet att de faktiskt inte bryr sig om vad jag säger.

Nu är sommaren på väg mot sitt slut och jag kan ärligt talat säga att jag är väldigt stolt över mig själv. Mina glada dagar har definitivt varit fler än de ledsna till skillnad från tidigare år! Detta tror jag beror delvis på att jag inledde sommaren relativt glad och utan problem, det ska jag komma ihåg till kommande somrar..år..dagar? Jag ska också försöka påminna mig själv att inte skapa problem, som jag är så duktig på... Att se det bästa i allt och inte ta åt sig för småsaker, inte bry sig för mycket helt enkelt. Jag märker även att jag faktiskt lärt mig av mig själv (för en gångs skull) att veta när det verkar komma något som vill mig illa och kunna ta tag i det innan det blir för stort, eller bara göra mig av med källan till problemet om det är det som krävs. Slutligen har jag lärt mig att det känns bättre att göra något än att bara sitta och plågas.

Stora tack till familjen (och gropen) för att jag älskar att vara där med er och ni får mig att bli mig igen efter ett långt skolår! Många tack även till Liza som aldrig slutar lysa upp min vardag med sina söta högst oanade sms, till Hanna och Mimmi för att ni alltid får mig att skratta och till Annikki som alltid ringer vid exakt rätt tillfälle med exakt rätt budskap! Puss på er och tack för att ni finns där för mig!

2009-08-13 @ 19:39:01 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag är ödets mobboffer.

Och med dessa ord hälsar jag ännu en period av skit välkommen. Det är bara att ta för er, för vad har jag att säga till om? Jag kommer alltid bara gå där och leende ta emot ödets käftsmällar, skratta varenda gång jag faller och tryggt förvara alla onda ord. För vad kan jag egentligen göra? Man kan ju inte slå tillbaks mot ödet, ödet går inte att fälla och hör inte mina arga ord. Ödet lämnar mig, belåten över att än en gång fått visa vem som bestämmer, och passar på att spotta på mig medan det försvinner, lämnar mig ifred på obestämd tid.

Medan jag ligger där och långsamt inser att allt egentligen är mitt eget fel...

2009-04-30 @ 20:44:23 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

lite citat

Kom att tänka på mitt favoritcitat ut twilightböckerna ^^ ur new moon tror jag..

"Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me."

2009-04-24 @ 11:37:58 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

blä

"Have you ever been in love? Horrible isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up. You build up all these defenses, you build up a whole suit of armor, so that nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life...You give them a piece of you. They didn't ask for it. They did something dumb one day, like kiss you or smile at you, and then your life isn't your own anymore. Love takes hostages. It gets inside you. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so simple a phrase like 'maybe we should be just friends' turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It's a soul-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. I hate love."

2009-03-21 @ 13:02:39 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Faan.

Jag hatar dig. När jag äntligen började vänja mig vid tanken..att det kanske inte var som jag trodde, att det kanske inte fanns något, att det som hände de där dagarna, att vi sågs bara var..ett rent sammanträffande. Att det inte finns något som "ödet" eller att när man känner att något verkligen känns rätt så är det egentligen helt fel. Att det inte bara var något prov utan att vi, du? på något sätt faktiskt såg till att det blev som det blev.

Jag hatar dig. För nu kommer du och vänder upp och ner på min värld igen, påminner mig om att jag inte vet någonting och hur mycket allt det här faktiskt känns. Hur mycket det bränner, sliter och hugger. Du drar upp allting igen och suddar bort mitt avslut, suddar bort allting jag tvingat mig själv att inse. Nu har jag bara ljugit för mig själv igen, slickat mina sår och försökt intala mig att det inte är så illa som det ser ut, som det känns, som det faktiskt är..

Så, varför? Det är ju inte för min skull, det är bara för din egen. Ändå vill jag tänka att ödet slog dig över fingrarna och påminde dig om hur det ska se ut, hur det ska bli, hur fel du gjort..men det finns inget öde.

Jag vill inte ha verkligheten. Jag vill ha dig, bara dig. Inga misstag, inga krossade drömmar. Bara leva i min saga, helt ovetandes om smärta och lidande. Sväva som bara du kan få mig att sväva.

I want to be where there's only me and you and my dream coming true.

2008-11-24 @ 22:42:23 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg