Larvän

Alltså hur kan man sakna någon så sjukt mycket som man känt så kort tid? Eller känt alls..? Alltså jag vill bara ta mig till jävla Amsterdam, så fort det bara går, och stanna där! Salty and twisted..att någon kan göra en så enkel, på gränsen till tråkig och lugn resa till något som kunde varit en helt underbar romantisk komedi? Att någon kan vara så perfekt gör mig lycklig. Inga som helst fel eller brister, bara raktigenom underbar. Den veckan levde jag i en dröm. Varenda detalj var som det bästa jag kunde förvänta mig fast ännu bättre!

Ändå undrar jag..kan det vara så att min underbara holländare verkligen inte har några fel och brister, eller lyckades han bara dölja dem helt och hållet under tiden vi sågs? Jag får helt enkelt flytta till Amsterdam på prov!

Salty and twisted - drömkyssen.

Hej! :D
Ja ni ser, jag är inte bitter och ledsen längre! Känns himla skönt. Nu kanske jag kan skriva om något annat än allt jag stör mig på? Innan det här lilla avbrottet var jag väl grinig..sen deppade jag ihop totalt i några dagar och nu är jag mitt gamla jag igen. Underbart, saknat mig. Blev lite skraj ett tag när jag bara slutade bry mig om allting, inte ens om mig själv typ..

Så varför denna stora vändning? Jag vet inte. En dag kom jag hem från skolan, mådde så dåligt att jag gick hem efter lunchen..hade ont i magen och allting. Så slängde jag mig i sängen ett tag, satte mig vid datorn och började prata med dom jag brukar prata med och så hände något otroligt...jag kom på mig själv med att LE. Inte "oj ett skämt, bäst jag ler"-leende heller utan ett vanligt "glad" leende. Blev så chockad att jag började skratta! Sen bara fortsatte jag uppskatta saker och sluta gå runt och vara nere. Nu ler jag och skrattar hela tiden, jag är tillbaks!

Häromdagen klickade jag runt lite på internet medan jag, som vanligt, lyssnade och gapade till Jason Mraz. Så tänkte jag..han måste ju ha en hemsida? Hur kan jag inte ha tänkt på det förut? Och mycket riktigt hade han det så jag kollade "tours" mest bara för att...jaa för att jag tyckte jag borde det. Men vad ser jag? Lund...LIGGER INTE DET I SVERIGE?? Så jag ringde min kära kusin (lika stort fan) och frågade om hon ville åka dit med mig och jag fick det självklara svaret JA! Men..vi möttes av stor besvikelse när vi såg att det var uppbokat. Men jag kunde inte sluta hoppas. Jag tänkte att om han spelar i Lund, då kan han ju mycket riktigt spela i Stockholm? Och mycket riktigt, på andra sidan stod det där och glänste; "Stockholm, Sweden". Flög upp och bokade biljetter på 5 sekunder! Okej inte riktigt 5 sekunder men fort i alla fall. Så nu är det klart..

VI SKA SE JASON!
fast först Coldplay! Ta det lugnt, jag glömmer inte er men jag är bara så himla lycklig nu!

Jag vet inte. Det känns som livet stannat upp för några minuter för att bara fråga mig; Vad gör jag? Vad vill jag? Vart är jag påväg egentligen? Som att mina handlingar på senaste tiden bara skett automatiskt, utan eftertanke. Jag vill hellre vara någon annan, någon annanstans, leva ett annat liv, på ett annat sätt...så varför gör jag inte det då? Jo för samtidigt så vet jag inte. Jag vet inte om det skulle vara så mycket bättre eller om jag ens vill det egentligen. Mina val, mina handlingar är ju ändå mina. Något jag vill. Men just nu...varför känns det inte så just nu?

Det här är egentligen ingenting som är intressant för någon att läsa. Det är bara mig, mina tankar och mitt sätt att avreagera mig. Känner du dig träffad har du antagligen fel.

Åååååh vad jag hatar dig. Du anar inte hur mycket du har förstört mig! Allting! Min tro på mig själv, hur jag tänker och agerar, min tro på andra.. Allt är helt jävla fucked up på grund av att du skulle vara så in i helvete dum i huvudet och bara förstöra alltihop. Jävla dig! Hur hade du tänkt dig att jag någonsin skulle återhämta mig ifrån det här? Det kommer ju inte gå. Jag bara ser fel och brister i allting. Du har gjort mig till universums största pessimist. Nej jag tror inte att allting kommer fortsätta gå åt helvete, jag vet det. Jag känner det på mig. Allt jag trott på, alla problem jag sett förbi och hoppas ska lösas med tiden..det funkar inte så. Man kan inte tro på något så mycket att det till sist fungerar om det aldrig någonsin, inte från första början, fungerat helt rätt. Ingenting KAN vara helt rätt och kommer aldrig kunna vara det heller.

Förhoppningsvis kommer det en dag då jag kan lita på mig själv igen. Just nu är jag bara väldigt irriterad på mig själv som låtit någon göra mig sådan här utan att ens försvara mig det minsta. Den stora frågan är hos vem felet ligger..min oförmåga att ta hand om mig själv såpass mycket att jag inte låter någon dra ner mig dit jag har kommit...din oförmåga att förstå hur mycket du dragit ner mig och vad du egentligen gjort mot mig..eller att ingen av oss insåg att allting från början var dömt att misslyckas...

Jag vet inte..

Jaha då var man singel igen då. Det känns...sorgligt självklart, men ändå är det så  skönt! Skönt att slippa oron över hur länge det kommer hålla, slippa tänka "jaha hur kommer jag bli behandlad idag då?", inte behöva säga vart jag är, med vem och vad jag gör precis hela tiden.. Jag mår bättre, och det är det inte bara jag som har märkt. Men ja, hur vet man om man har gjort rätt beslut? Det känns rätt, det verkar rätt, så det borde väl vara rätt antar jag. Jag har väl inte riktigt tagit in att det är slut än, det är liksom som om någon nära har dött..jag måste vänja mig vid tanken och ta till mig allt först bara..

Så vad har jag gjort på senaste tiden? Jag har blivit besökt av Liza och haft några väldigt intensiva dagar tillsammans med henne, Bettan och Lizas alla vänner. Valborg firades lite här och var, den började på en grillkväll i Skälby men efter ett tag började det regna och jag bestämde mig för att åka hem. Liza och Bettan funderade på att åka till Sollentuna och när vi hade kommit till Jakobsberg bestämde jag mig för att följa med dem. I kära gamla Jakan stötte vi på Andreas som skulle på en fest i Viksjö som vi stod och hoppades på att bli medbjudna till, men icke. Så vi bestämde oss för att åka in till stan och gå på en fest någonstans där, eftersom Lizas vän meddelat oss att festen i Sollentuna var "full". Väl inne på centralen får vi självklart vänta på att bli uppringda så vi sätter oss och tar en kaffe. Vi tröttnar, och lägligt nog smsar Lizas andra vän att vi får komma till Sollentuna så vi väntar lite till på att stan-människan ska ringa men åker sen till Sollentuna, Helenelund. Det var ett väldigt fint hus måste jag säga och vi hade inte tråkigt en sekund tack vare Stefan - en gitarrist med stort ordförråd och en riktigt härlig fantasi. Han satt och improviserade ihop lite låtar om, ja allt möjligt...t.ex. England..och tåg...och om Micke.. Det var en härlig kväll, och jag kom hem innan 12 nykter som få.

Så till den följande dagen. Torsdagen den 1 maj, dagen då allt tog slut. Äntligen är väl lite att ta i, men då det verkligen inte fungerade och jag mådde så psykiskt dåligt att jag var nära på att bryta ihop (för 93894829342e gången) så var det nog bra att det tog slut just där. Så för att hålla tankarna borta åkte jag till Kallhäll hem till Bettan där vi blev upplockade av Lizas vän Thomas. Vi åkte först och köpte fika och sedan till hans kolonilott på Söder. Ååhh det var så otroligt gulligt! Massa blommor överallt. Åka bil med Thomas var en riktig upplevelse (om man har dödslängtan) och jag tror aldrig jag haft så roligt i en bil någonsin. Snabbt är bäst! Efter fikat åkte vi till Kista där jag köpte ett par vita jeans på Gina Tricot. Sedan åkte vi hem, jag bytte om till jeansen och efter ett tag kom Thomas tillbaks och körde oss till Skälby igen(?) hem till Viking där vi spelade Nintendo wii och dansade hela kvällen! Jag slog Bettan i Baseball och pingis genom att ligga i soffan och vicka lite på handleden, jag krossade henne helt enkelt!

Fredag...blev bjuden på bio och middag av Ocken. Vårat "avslut" eller vad man ska kalla det. Det var en mysig dag...Lördagen blev filmkväll hos Bettan och avslutades med Donken med bandet. Söndag, vila <3 Det var alltsomallt en rätt bra helg och en förberedelse för de kommande extremt intensiva veckorna. Matteprovet avklarat idag, där försvann den mesta ångesten i alla fall. Hoppas jag hinner med allt annat också!

Kan inte alla bara sluta hata andra? Okej att man inte kan älska hela världen men man kan väl i alla fall respektera att alla människor inte är likadana? Om alla gjorde det skulle det liksom inte finnas så mycket orättvisor! Om alla tog hand om varandra och brydde sig skulle det inte finnas onda människor, för onda människor blir till genom att andra har varit elaka mot dem osv. Så börja bry er!

En annan sak jag stör mig på att det är påväg utför för alla, eller dom flesta i alla fall. Är du 100% lycklig? Tänkte väl inte det. Är du bara lite under 100, säg 80-90? Nej precis. Alla är fan olyckliga, och det blir värre och värre. Något är fel och jag ska lista ut vad. Men var börjar man leta? Familjer kanske? Men nästan alla jag känner har hur bra familjer som helst så det kan inte vara det största problemet. Vänner? Det har dom ju? Och bra vänner dessutom. Kärlek...men där måste man ändå tåla lite? Känns inte som man tappar livslusten för att ett förhållande går i kras direkt, kanske för en stund..men det har hållt på så länge.. Och just därför kan det inte vara väder/årstider som är anledningen heller. Klart att alla blir lite smånere utan sol men det har hållt på längre, mycket längre, än så! Skolan, samhället, omgivningen? Vad kan det vara?

Känns som att alla bara dör, vill dö, dödar eller blir dödade. Världen är fucked. Peace, love and understanding! Nu räddar vi världen! Det är så lätt. Alla slutar hata på tre...

1...

2...

3..!!

Jag har förklarat, förklarat och förklarat. Jag vet att jag gör fel, men vilka? Jag har lärt av mina misstag. Men idag insåg jag något. Jag måste sluta knarka, dricka mitt jävla vatten, äta någon annans choklad och bo i mitt eget jävla rum! Om inte mitt drömrum börjar producera vatten såklart. Vi får väl se.