Larvän

Trött på er.
Trött på att sättas i andra hand.
Från och med nu sätter jag mig själv i första hand,
uppenbarligen får jag ingen uppskattning för att göra motsatsen.
Tänker inte svansa runt och försöka göra er alla till lags mer.
Minns mig när ni står ensamma tillslut.
Jag försökte faktiskt att alltid finnas där, men av någon anledning var jag osynlig för er.
Ändå kom jag alltid springandes som en jävla hund när ni ropade.
Allting ändras nu.
Och förvänta er fan inte att jag finns där nästa gång ni behöver en axel att gråta mot,
den axeln har ni vänt ryggen alltför många gånger nu.
Nästa gång står ni ensamma.

Iuvenis et magnificus miles sum, fidem mihi habens vitam persequor.