Without you
Without you, the ground thaws
the rain falls
the grass grows
Without you, the seeds root
the flowers bloom
the children play
The stars gleam
the poets dream
the eagles fly
without you
The Earth turns
the sun burns
but I die, without you
Jag har helt slut på bra ord verkar det som. Kan inte beskriva hur jag mår, vad jag tänker, om jag är glad eller ledsen. Det enda jag vet är att något fattas. Rättare sagt någon fattas. Sängen känns för stor, frukosten är för tyst, telefonen ringer för lite, luften är för kall, dagarna för långa, nätterna för korta, min hand för tom...
Samma tanke snurrar runt i mitt huvud hela tiden, samma dröm väcker mig med tårar i ögonen på morgonen. Att få ha dig här igen, vad lycklig jag skulle bli. Hur ska jag få dagarna att gå fortare? Vill att dom bara ska försvinna, men ändå inte. Bara släppa alla tankar på dig...jag vet inte om jag kan göra det. Jag vet inte om jag vill göra det. Kan inte låta bli att hoppas varje dag att du ska komma tillbaks.
Jag älskar dig.
Life goes on
but I'm gone
cause I die, without you.
070809
Känns som att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att börja att bara försöka få tiden att gå, och när jag går och lägger mig på kvällen är jag lättad för att jag tagit mig igenom en hel dag. Ska det verkligen vara så? Jag som förut var glad för att vakna upp en solig dag och tänka att "hoppas den aldrig tar slut".
Vad har förändrats egentligen? En person har försvunnit men jag vill kunna känna samma lycka över att umgås med mina vänner. Visst utan dem skulle jag vara helt förstörd, och tro inte att ni bara är tidsfördriv. Jag älskar er sjukt mycket. Men jag längtar också tills jag bara kan njuta fullt av att umgås med er.
Det är ingenting ni gjort, det är bara jag och mina tankar. Men ärligt talat så vet jag inte hur jag ska få bort dom. Kanske ni kan hjälpa mig, kanske ni kan få mig att hitta tillbaks till mitt lyckliga jag och få bort tårarna ur ögonen varenda gång jag råkar glömma bort mig och börja tänka. Jag hoppas det för ni är mitt sista och enda hopp. Jag kommer alltid älska er, men mina sår är svårläkta. Ni är som plåster men såret är infekterat.
:(
Tvivlen försvinner inte och inte tårarna heller. Månader går men ingenting förändras. Ångesten gör varje andetag till en börda och all glädje försvinner i det hål i hjärtat där kärleken en gång fanns. Skratten känns falska och tårarna verkar aldrig sluta rinna. Det river i själen och hålet blir större och större. Minnen förstärks och jag kan nästan känna hans andetag i nacken när jag ligger i min säng oförmögen att kunna somna. Suckar högt men luften räcker ändå inte till. Panik, kommer jag alltid känna såhär? Det är ett helvete och jag orkar inte mer! Kan han inte bara ändra sig, komma tillbaks och viska ömt i mitt öra att allt blir bra? Kyssa min panna, stryka bort tårarna som aldrig verkar ta slut och säga "Hjärtat, det ordnar sig nu." Det är bara en dröm, kommer det någonsin inträffa? Varför gjorde han såhär? Vi gjorde ju varandra lyckliga... Varför tog livet dem ifrån varandra? De var de enda som förstod varandra helt.
Han springer ut i natten utan att veta vart han ska, vad som helst är bättre än det helvete han hamnat i. Han försöker springa bort från tankarna, nu står han vid hennes hus. Ljuset är släckt som om allt hopp är borta.
Jag sitter i mitt fönster och drömmer mig bort. Tycker mig se något i skuggan men sveper snabbt bort tanken. Det är mörkt så jag tänder ljuset. Deras ljus, som ska slockna förevigt när kärleken är slut. Men kärleken finns kvar i mitt hjärta och tycks inte vilja försvinna, den plågar mig dag och natt men vill ändå inte släppa taget..
Han ser hur rummet fladdrar till, tycker sig skymta ett ansikte från skuggan där han står. Han vill inte ge falska förhoppningar men hur känner han egentligen? Känns som alla tvivel plötsligt försvinner och han går ut i ljuset. En lampa tänds i rummet och de ser varann i ögonen.
Han pekar på sig själv, lägger armarna i kors över bröstet och pekar sedan på henne.
Jag älskar dig.
suck...
Har du någonsin varit med om att du går igenom en vecka som ett ufo, och varje kväll lägger du dig i sängen, tittar upp i taket och undrar varför du inte kan känna lycka?
Sen börjar du fundera på varför och tänker på massa skit du gått igenom och det är så jävla mycket att du tänker typ bara en hundradels sekund på varje sak så allt blir en jävla röra och tynger ner bröstet så man får svårt att andas. Du börjar få panik och pallar verkligen inte känna så längre!
Sen kan du tänka dig lättnaden och känslan när du träffar nån som täpper för alla sår och för första gången på 2 år somnar du med ett leende på läpparna. Det fortsätter så i 10 månader, du gråter ut lite men inte sådär panikartat som förut utan på ett skönt sätt...
...och så kan du tänka dig känslan när den personen plötsligt försvinner...
Jag är så jävla helvetes äckligt trött på att vara ledsen och jag ORKAR verkligen inte vara det längre! Så varför ska det bli såhär? VARFÖR SKA DET ALLTID BLI SÅHÄR!?!? Är det så jävla roligt att låta mig bli sårad om och om och om och om och om.....igen? Snälla, låt mig vara.. Jag är trött på att skratta halvhjärtat åt skämt, anstränga mig för att le för personerna jag tycker om och mest av allt på att gråta. SNÄLLA, LÅT MIG VARA!!
-
Tungt att andas, mår illa, vill inte äta, vill inte sova och mitt hjärta svider...
Sommar
Äntligen. Höjdpunkten på året utan tvekan. Bara under dom här få dagarna jag har haft sommarlov har jag hunnit med att grilla, röka vattenpipa, inte sova hemma en enda kväll, ligga på en brygga och leta efter stjärnor och ändå tagit det lugnt. Chill idag, baka muffins med kusin till grillkvällen imorgon! Så underbart med total frihet, jag älskar lov!
<3
-
Fredagen till en långhelg borde man få unna sig att faktiskt bara ta det lugnt. Därför ska jag göra det! Idag har varit en medelmåttig dag. Jag har varit ganska trött men har ändå lyckats ta mig igenom allting ändå. Jag tycker jag har blivit fett duktig i skolan och på träningen. Jag tränar faktiskt hela träningen nu utan att ta långa pauser, och när det är något som jag inte orkar göra gör jag något annat t.ex. hoppar trampolin! I skolan är jag inte inne på msn och pa hela tiden heller och jag har faktiskt börjat planera lite bättre.
Idag på naturkunskapen läste jag en artikel om att människans känslor liksom inte spelar någon större roll i livet längre, att alla tankar om livet liksom hamnar i skymundan och tas över av prov, jobb och familj. Jag tror faktiskt att det kan stämma. Människan idag tar sig sällan tid att tänka efter! Jag har ju alltid varit den lilla annorlunda ungen som hellre läser än leker kull, hellre sitter och filosoferar än leker med dockor och hellre är tyst om jag faktiskt inte har något att säga. Detta har i och för sig resulterat i att när jag faktiskt har något att säga kan man inte få tyst på mig. Men jag älskar att vara ensam, jag älskar tystnad och jag älskar frihet. Frihet som jag, när jag umgås med vissa människor, tycker är aningen begränsad. Man kan inte säga vad man vill när man vill, man kan inte gå dit man vill och inte göra som man vill. Det finns en sorts mall över hur man ska bete sig när man umgås med folk. Men tanken finns alltid där. Människor som inte får tänka fritt blir deprimerade. Det är jag helt säker på. Får man inte chans att tänka över sitt då och då finner man sig bara i att saker går fel och att man blir nedtryckt. Som min mamma sa en gång; "Allting samlas på varandra. Svek efter saknad efter sorg efter kärlek. Släpper man inte ut det brister det tillslut". Så säg att man har samlat på sig alla livets svek och sorger. Kan man leva med det? DET menar jag är grunden till depression! Man kan ju omöjligt komma ihåg att ja just den dagen svek den personen mig om det har gått flera år sedan dess. Och vet man inte vart sorgen kommer ifrån, ja då finns det ingen anledning att sörja, och så fortsätter det. Som en liten demon i bakhuvudet.
Trött på allt och inget
Jag är så trött på att folk tror att de kan bete sig hur de vill utan att tänka på hur alla andra personer känner. Jag bara är det. Jag är också en människa, ingen robot som gör allting så fort någon tänker att jag ska göra det. Och gör jag något fel så är det väl inte en så jävla stor grej att haka upp sig på? Tänk om jag skulle skrika åt och behandla alla som gjorde något fel som dumma i huvudet så fort de gjorde det? Hur skulle världen se ut då?
Jag har i alla fall haft en dag som vilken annan dag som helst. Lite skola, lite Ocken, lite träning, lite sömn. Med betoning på LITE. Jag kan verkligen inte somna längre, känns bara onaturligt. Jag kan vara hur trött som helst men när jag går och lägger mig blir jag så pigg att jag skulle kunna gå ut och springa eller något. På onsdag är jag i alla fall ledig, ÅH vad skönt att sova ut! Med Erik somnar man sent, vaknar av att någon viss person ligger och trycker in en i gallren på ens säng och kan inte somna om för det är så varmt. Självklart är det väl det mysigaste som finns i hela världen, men sover gör man inte mycket. Så...skola = ingen sömn. Helg = Erik = ingen sömn. Så, sammanfattningsvis sover jag absolut ingenting. Yes! :)
Annars är det väl ett hyfsat trevligt liv jag lever just nu. Jag äter god mat, har vääääääääärldens sötaste pojkvän, lärt mig dricka kaffe...fest skulle det väl kunna bli lite mer av men snart är det sommar och den lär ju väga upp en del. Spanien alltså. Fan vad jag längtar! Bara ligga på en mysig sandstrand dagarna i ända, inte oroa sig för någonting annat än om man borde vända på sig, ha på lite mer solkräm eller svalka sig lite. Och bäst av allt, hav! Hav hav hav jag älskar hav! Speciellt svalkan när man legat och solat jättelänge och smyger i vattnet som är alldeles perfekt temperatur, tar på sig cyklop och snorkel o bara paddlar iväg. Dyker ner under vattnet, simmar under mamma och tittar upp på henne så att hon blir helt vettskrämd eller bara dyker ner och hämtar någon fin snäcka eller sten man sett. Vakna till ljudet av vågor som slår bara några meter från ens hus, äta bröd direkt från ett bageri och dricka cola till absolut allting. Ligga och guppa på en luftmadrass, somna i solen, läsa dåliga pocketböcker...åh vad jag älskar det! Och det där var bara havet och solen. Liksom bara tänka på maten! Grillat, skaldjur, pasta, ÅH! Matorgasm! Bläckfiskringar, en saftig köttbit, friterade minifiskar...
Sommar nu tack..?
Alltså...ordet HATA säger en del
Jag HATAR dig, jävla egoistiska hora! Jag är inte din jävla slav!
Jag HATAR små skitungar som säger emot när man bara försöker vara snäll!
Jag HATAR rep som jävlas med en och slår en i ansiktet!
Jag HATAR köttbullar som ramlar ut på golvet!
Jag HATAR bussar som kommer för tidigt!
Jag HATAR folk som inte hälsar på bussen!
Jag HATAR folk som inte gör som jag säger när det jag föreslår är bäst!
Jag HATAR rivhjärn som inte fungerar!
Jag ÄLSKAR dig Erik, utan dig skulle den här dagen varit ett komplett helvete. Tack vare dig är den bara delvis det. Du är nog den enda personen som kan göra mig lycklig när allt går åt helvete. En liten kyss och min dag är genast mycket bättre. Stanna kvar hos mig föralltid. Jag älskar dig!
Nåväl. Jag hatar folk som tror sig vara bättre än alla andra, alltid gjort det. Jag tål dem inte! Är man så jävla egoistisk att allt ska gå ens egen väg och man absolut inte ens kan fundera över att offra sig för någon annan ska man ha samma behandling tillbaks, det är inte mer än rätt. När man dessutom har fått höra att man beter sig så och inte gjort något åt det förtjänar man inte ens att leva. Så dö, NU, snälla!?
Alltså, jag är ledare för eran skull! Visa lite tacksamhet? När jag är trevlig och försöker förklara hur ni ska göra, varför i helvete käftar ni bara emot? Ja visst, hoppa över alla stationer ni. Och sen klagar ni på att ni inte vet hur man gör. Vems fel är det? VA!? Liksom visa lite respekt! Klart ni är små och antagligen inte ens kan läsa det här, och förhoppningsvis gör ni inte det heller, men försöka duger. Misslyckas man så är jag ändå glad. Bara man försöker...liiite! Och snälla rep, slå mig inte när jag mår dåligt.
Alltså ska man lägga köttbullar i en burk måste man lägga dom i en burk som är lagom stor. Annars får man inte på locket och köttbullarna ramlar ut över hela golvet när Nadja ska äta dem. Tänk på det till nästa gång! Och alla ni rivhjärnsfabriksarbetare...ska man behöva stå och svettas när man ska riva osten bara för att rivhjärnet är så jävla dåligt? När man DESSUTOM stått och svettats och skrikit i en timme med massa barn omkring sig?
Bussar ska komma i tid. Är dom försenade är det förståeligt, är dom för tidiga borde dom dö. Ser man sin buss åka förbi en när man har 10 meter kvar till busshållplatsen och klockan är 14:24 och bussen ska gå 14:29 blir man jävligt förbannad. Nästa gång slår jag sönder den jävla busskuren som jag nästan gjorde idag. Och om du ser någon på bussen som du känner, så HÄLSA för i helvete! Om inte av glädje så ren artighet. Lite hyfs får man ha.
Och Jonas. Säger jag att tjockmattan ska lyftas på ett sätt ska den det. Inget annat sätt!
Just another typical day
Min okära syster hade fått någon svenska uppgift där hon skulle pussla ihop små textrader till en dikt...eftersom att jag hade tråkigt gjorde jag också en:
Min kärlek växer i skuggornas dal
sjunker ensam i tidens bottenlösa källa
Min kärlek vilar i skogarnas lugn
dricker ur ensamhetens djupa brunn
Min kärlek fryser när månen lutar sig över den
i tiden bortom alla tider
Den blev ju rätt så fin ändå ^^
Idag ja. Idag har jag haft livskunskap! Våra lärare tycker att det är så bra att vi kan vara så öppna mot varandra, jag tror att det folk säger bara är en liten bråkdel av vad de egentligen känner. Visst, vi vågar visa vad vi känner och vad vi tycker om saker. Men livet? Så fort någon nämner något som hänt en blir alla tysta, kanske önskar vi att vi också kunde berätta något. Men jag... Jag vill inte att någon ska veta! Mitt liv är mitt liv och mina problem håller jag helst för mig själv eller berättar för mina nära vänner, inte folk jag knappt pratat med. I alla fall. Det är lite kul... Man får veta saker om folk som man inte visste innan. Men som jag sa, det är mest ytliga saker. Ändå ser man lite av personernas riktiga personlighet komma fram under dom lektionerna. Det kanske bara jag, Drottning af Iakttagelser, som märkt det men när någon berättar något som hänt den så syns en del av den riktiga personen. Jag har väl sagt ungefär 4 ord hittills, men vadå? Jag kommer igen, så fort dom frågar något jag vill berätta om.
Snart är det sommar. Ängen är invigd och tobak ska införskaffas till helgen och alla kommande helger! Vill vila ut...längtar så hårt till påsklovet. Bara få sitta i solen och tänka på något annat än det jag brukar gör mig lugnare. Är alltid så trött numera...morgon som kväll. Jag kanske borde sova mer...
Är ganska så trött på min jävla rygg också! Kan den inte bara sluta göra ont? Och magen...magen är nästan värre. Smyger sig på ibland när man är som minst förberedd. Hugger till och håller kvar i någon minut och sedan släpper det. Att vakna varje dag med huvudvärk är inte heller så kul.
Undrar om man kan ha mer ont i magen än jag har nu. Det typ tycker till och så mår jag illa...inte ens choklad är gott nu. Det är något seriöst fel med mig.
Helg snart. Fan vad underbart!
I leave you now. See you soon :)
Vi mördar Kjell med BZ gas!
Kära Sp1d
Jag har en fenomenal idé. Eftersom en stor del av klassen, rättare sagt alla, hyser en stark motvilja mot Kjell så har jag efter mycket funderande och forskande planlagt hur vi ska mörda Kjell.
Det ska ske med BZ gas.
Vi lurar in honom i ett isolerat rum. Eftersom vi har just Kjell som lärare så lär det ju inte vara något problem, han är ju inte direkt känd för att vara särskilt smart. När vi har säkrat alla utgångar och satt upp en kamera och mikrofon i rummet samt tejpat för alla lufthål släpper vi in BZ gasen genom en slang som är gömd. Kjell kommer då att få svårt värmeslag, börja hallucinera, och därefter kommer hans inre organ börja koka. Han kommer bli galen, börja klättra på väggarna och slita sitt hår. Har vi tur försöker han strypa sig själv också, då kommer det att framstå som dödsorsaken och vi går fria.
Är jag inte det bästa som hänt er? :D
Har du någonsin varit med om att du går igenom en vecka som ett ufo, och varje kväll lägger du dig i sängen, tittar upp i taket och undrar varför du inte kan känna lycka?
Sen börjar du fundera på varför och tänker på massa skit du gått igenom och det är så jävla mycket att du tänker typ bara en hundradels sekund på varje sak så allt blir en jävla röra och tynger ner bröstet så man får svårt att andas. Du börjar få panik och pallar verkligen inte känna så längre!
Sen kan du tänka dig lättnaden och känslan när du träffar nån som täpper för alla sår och för första gången på 2 år somnar du med ett leende på läpparna. Det fortsätter så i 10 månader, du gråter ut lite men inte sådär panikartat som förut utan på ett skönt sätt...
...och så kan du tänka dig känslan när den personen plötsligt försvinner...
Jag är så jävla helvetes äckligt trött på att vara ledsen och jag ORKAR verkligen inte vara det längre! Så varför ska det bli såhär? VARFÖR SKA DET ALLTID BLI SÅHÄR!?!? Är det så jävla roligt att låta mig bli sårad om och om och om och om och om.....igen? Snälla, låt mig vara.. Jag är trött på att skratta halvhjärtat åt skämt, anstränga mig för att le för personerna jag tycker om och mest av allt på att gråta. SNÄLLA, LÅT MIG VARA!!
<3
Idag på naturkunskapen läste jag en artikel om att människans känslor liksom inte spelar någon större roll i livet längre, att alla tankar om livet liksom hamnar i skymundan och tas över av prov, jobb och familj. Jag tror faktiskt att det kan stämma. Människan idag tar sig sällan tid att tänka efter! Jag har ju alltid varit den lilla annorlunda ungen som hellre läser än leker kull, hellre sitter och filosoferar än leker med dockor och hellre är tyst om jag faktiskt inte har något att säga. Detta har i och för sig resulterat i att när jag faktiskt har något att säga kan man inte få tyst på mig. Men jag älskar att vara ensam, jag älskar tystnad och jag älskar frihet. Frihet som jag, när jag umgås med vissa människor, tycker är aningen begränsad. Man kan inte säga vad man vill när man vill, man kan inte gå dit man vill och inte göra som man vill. Det finns en sorts mall över hur man ska bete sig när man umgås med folk. Men tanken finns alltid där. Människor som inte får tänka fritt blir deprimerade. Det är jag helt säker på. Får man inte chans att tänka över sitt då och då finner man sig bara i att saker går fel och att man blir nedtryckt. Som min mamma sa en gång; "Allting samlas på varandra. Svek efter saknad efter sorg efter kärlek. Släpper man inte ut det brister det tillslut". Så säg att man har samlat på sig alla livets svek och sorger. Kan man leva med det? DET menar jag är grunden till depression! Man kan ju omöjligt komma ihåg att ja just den dagen svek den personen mig om det har gått flera år sedan dess. Och vet man inte vart sorgen kommer ifrån, ja då finns det ingen anledning att sörja, och så fortsätter det. Som en liten demon i bakhuvudet.
Jag har i alla fall haft en dag som vilken annan dag som helst. Lite skola, lite Ocken, lite träning, lite sömn. Med betoning på LITE. Jag kan verkligen inte somna längre, känns bara onaturligt. Jag kan vara hur trött som helst men när jag går och lägger mig blir jag så pigg att jag skulle kunna gå ut och springa eller något. På onsdag är jag i alla fall ledig, ÅH vad skönt att sova ut! Med Erik somnar man sent, vaknar av att någon viss person ligger och trycker in en i gallren på ens säng och kan inte somna om för det är så varmt. Självklart är det väl det mysigaste som finns i hela världen, men sover gör man inte mycket. Så...skola = ingen sömn. Helg = Erik = ingen sömn. Så, sammanfattningsvis sover jag absolut ingenting. Yes! :)
Annars är det väl ett hyfsat trevligt liv jag lever just nu. Jag äter god mat, har vääääääääärldens sötaste pojkvän, lärt mig dricka kaffe...fest skulle det väl kunna bli lite mer av men snart är det sommar och den lär ju väga upp en del. Spanien alltså. Fan vad jag längtar! Bara ligga på en mysig sandstrand dagarna i ända, inte oroa sig för någonting annat än om man borde vända på sig, ha på lite mer solkräm eller svalka sig lite. Och bäst av allt, hav! Hav hav hav jag älskar hav! Speciellt svalkan när man legat och solat jättelänge och smyger i vattnet som är alldeles perfekt temperatur, tar på sig cyklop och snorkel o bara paddlar iväg. Dyker ner under vattnet, simmar under mamma och tittar upp på henne så att hon blir helt vettskrämd eller bara dyker ner och hämtar någon fin snäcka eller sten man sett. Vakna till ljudet av vågor som slår bara några meter från ens hus, äta bröd direkt från ett bageri och dricka cola till absolut allting. Ligga och guppa på en luftmadrass, somna i solen, läsa dåliga pocketböcker...åh vad jag älskar det! Och det där var bara havet och solen. Liksom bara tänka på maten! Grillat, skaldjur, pasta, ÅH! Matorgasm! Bläckfiskringar, en saftig köttbit, friterade minifiskar...
Sommar nu tack..?
Jag HATAR små skitungar som säger emot när man bara försöker vara snäll!
Jag HATAR rep som jävlas med en och slår en i ansiktet!
Jag HATAR köttbullar som ramlar ut på golvet!
Jag HATAR bussar som kommer för tidigt!
Jag HATAR folk som inte hälsar på bussen!
Jag HATAR folk som inte gör som jag säger när det jag föreslår är bäst!
Jag HATAR rivhjärn som inte fungerar!
Jag ÄLSKAR dig Erik, utan dig skulle den här dagen varit ett komplett helvete. Tack vare dig är den bara delvis det. Du är nog den enda personen som kan göra mig lycklig när allt går åt helvete. En liten kyss och min dag är genast mycket bättre. Stanna kvar hos mig föralltid. Jag älskar dig!
Nåväl. Jag hatar folk som tror sig vara bättre än alla andra, alltid gjort det. Jag tål dem inte! Är man så jävla egoistisk att allt ska gå ens egen väg och man absolut inte ens kan fundera över att offra sig för någon annan ska man ha samma behandling tillbaks, det är inte mer än rätt. När man dessutom har fått höra att man beter sig så och inte gjort något åt det förtjänar man inte ens att leva. Så dö, NU, snälla!?
Alltså, jag är ledare för eran skull! Visa lite tacksamhet? När jag är trevlig och försöker förklara hur ni ska göra, varför i helvete käftar ni bara emot? Ja visst, hoppa över alla stationer ni. Och sen klagar ni på att ni inte vet hur man gör. Vems fel är det? VA!? Liksom visa lite respekt! Klart ni är små och antagligen inte ens kan läsa det här, och förhoppningsvis gör ni inte det heller, men försöka duger. Misslyckas man så är jag ändå glad. Bara man försöker...liiite! Och snälla rep, slå mig inte när jag mår dåligt.
Alltså ska man lägga köttbullar i en burk måste man lägga dom i en burk som är lagom stor. Annars får man inte på locket och köttbullarna ramlar ut över hela golvet när Nadja ska äta dem. Tänk på det till nästa gång! Och alla ni rivhjärnsfabriksarbetare...ska man behöva stå och svettas när man ska riva osten bara för att rivhjärnet är så jävla dåligt? När man DESSUTOM stått och svettats och skrikit i en timme med massa barn omkring sig?
Bussar ska komma i tid. Är dom försenade är det förståeligt, är dom för tidiga borde dom dö. Ser man sin buss åka förbi en när man har 10 meter kvar till busshållplatsen och klockan är 14:24 och bussen ska gå 14:29 blir man jävligt förbannad. Nästa gång slår jag sönder den jävla busskuren som jag nästan gjorde idag. Och om du ser någon på bussen som du känner, så HÄLSA för i helvete! Om inte av glädje så ren artighet. Lite hyfs får man ha.
Och Jonas. Säger jag att tjockmattan ska lyftas på ett sätt ska den det. Inget annat sätt!
Min kärlek växer i skuggornas dal
sjunker ensam i tidens bottenlösa källa
Min kärlek vilar i skogarnas lugn
dricker ur ensamhetens djupa brunn
Min kärlek fryser när månen lutar sig över den
i tiden bortom alla tider
Den blev ju rätt så fin ändå ^^
Idag ja. Idag har jag haft livskunskap! Våra lärare tycker att det är så bra att vi kan vara så öppna mot varandra, jag tror att det folk säger bara är en liten bråkdel av vad de egentligen känner. Visst, vi vågar visa vad vi känner och vad vi tycker om saker. Men livet? Så fort någon nämner något som hänt en blir alla tysta, kanske önskar vi att vi också kunde berätta något. Men jag... Jag vill inte att någon ska veta! Mitt liv är mitt liv och mina problem håller jag helst för mig själv eller berättar för mina nära vänner, inte folk jag knappt pratat med. I alla fall. Det är lite kul... Man får veta saker om folk som man inte visste innan. Men som jag sa, det är mest ytliga saker. Ändå ser man lite av personernas riktiga personlighet komma fram under dom lektionerna. Det kanske bara jag, Drottning af Iakttagelser, som märkt det men när någon berättar något som hänt den så syns en del av den riktiga personen. Jag har väl sagt ungefär 4 ord hittills, men vadå? Jag kommer igen, så fort dom frågar något jag vill berätta om.
Snart är det sommar. Ängen är invigd och tobak ska införskaffas till helgen och alla kommande helger! Vill vila ut...längtar så hårt till påsklovet. Bara få sitta i solen och tänka på något annat än det jag brukar gör mig lugnare. Är alltid så trött numera...morgon som kväll. Jag kanske borde sova mer...
Är ganska så trött på min jävla rygg också! Kan den inte bara sluta göra ont? Och magen...magen är nästan värre. Smyger sig på ibland när man är som minst förberedd. Hugger till och håller kvar i någon minut och sedan släpper det. Att vakna varje dag med huvudvärk är inte heller så kul.
Undrar om man kan ha mer ont i magen än jag har nu. Det typ tycker till och så mår jag illa...inte ens choklad är gott nu. Det är något seriöst fel med mig.
Helg snart. Fan vad underbart!
I leave you now. See you soon :)
Kära Sp1d
Jag har en fenomenal idé. Eftersom en stor del av klassen, rättare sagt alla, hyser en stark motvilja mot Kjell så har jag efter mycket funderande och forskande planlagt hur vi ska mörda Kjell.
Det ska ske med BZ gas.
Vi lurar in honom i ett isolerat rum. Eftersom vi har just Kjell som lärare så lär det ju inte vara något problem, han är ju inte direkt känd för att vara särskilt smart. När vi har säkrat alla utgångar och satt upp en kamera och mikrofon i rummet samt tejpat för alla lufthål släpper vi in BZ gasen genom en slang som är gömd. Kjell kommer då att få svårt värmeslag, börja hallucinera, och därefter kommer hans inre organ börja koka. Han kommer bli galen, börja klättra på väggarna och slita sitt hår. Har vi tur försöker han strypa sig själv också, då kommer det att framstå som dödsorsaken och vi går fria.
Är jag inte det bästa som hänt er? :D
