Avslut.
Jag saknar er, saknar allt det roliga vi gjorde, saknar hur fri och avslappnad jag kände mig med er, hur lätt livet blev, den lilla uppskattning jag fick och fick ge er.. Ändå påminns jag hela tiden om vilka ni egentligen är och hur lite ni egentligen brydde er, fast det ibland verkade som att det faktiskt spelade roll för er hur jag mådde. Vissa dagar var ni underbara, när ändrades allt? Saknar att alltid vara säker på att det finns något att göra, någon att fly till, bort från verkligheten. Bort från den riktiga världen.
Jag antar att ni bara var en tillfällig värld, en tillfällig tillflyktsort och att jag kanske var detsamma för er. Jag antar..att ni inte behöver mig längre. Jag har så mycket mer att ge er, men jag kan inte bara ge - jag måste få något tillbaks också, åtminstone lite uppskattning..lite visat intresse.
Jag kommer att sakna er, men vi ses nog inte mer. Det blir bäst så. Jag hoppas ni minns mig, men det är väl att hoppas för mycket.
Jag antar att ni bara var en tillfällig värld, en tillfällig tillflyktsort och att jag kanske var detsamma för er. Jag antar..att ni inte behöver mig längre. Jag har så mycket mer att ge er, men jag kan inte bara ge - jag måste få något tillbaks också, åtminstone lite uppskattning..lite visat intresse.
Jag kommer att sakna er, men vi ses nog inte mer. Det blir bäst så. Jag hoppas ni minns mig, men det är väl att hoppas för mycket.
Kommentarer
Trackback
