-
Fredagen till en långhelg borde man få unna sig att faktiskt bara ta det lugnt. Därför ska jag göra det! Idag har varit en medelmåttig dag. Jag har varit ganska trött men har ändå lyckats ta mig igenom allting ändå. Jag tycker jag har blivit fett duktig i skolan och på träningen. Jag tränar faktiskt hela träningen nu utan att ta långa pauser, och när det är något som jag inte orkar göra gör jag något annat t.ex. hoppar trampolin! I skolan är jag inte inne på msn och pa hela tiden heller och jag har faktiskt börjat planera lite bättre.
Idag på naturkunskapen läste jag en artikel om att människans känslor liksom inte spelar någon större roll i livet längre, att alla tankar om livet liksom hamnar i skymundan och tas över av prov, jobb och familj. Jag tror faktiskt att det kan stämma. Människan idag tar sig sällan tid att tänka efter! Jag har ju alltid varit den lilla annorlunda ungen som hellre läser än leker kull, hellre sitter och filosoferar än leker med dockor och hellre är tyst om jag faktiskt inte har något att säga. Detta har i och för sig resulterat i att när jag faktiskt har något att säga kan man inte få tyst på mig. Men jag älskar att vara ensam, jag älskar tystnad och jag älskar frihet. Frihet som jag, när jag umgås med vissa människor, tycker är aningen begränsad. Man kan inte säga vad man vill när man vill, man kan inte gå dit man vill och inte göra som man vill. Det finns en sorts mall över hur man ska bete sig när man umgås med folk. Men tanken finns alltid där. Människor som inte får tänka fritt blir deprimerade. Det är jag helt säker på. Får man inte chans att tänka över sitt då och då finner man sig bara i att saker går fel och att man blir nedtryckt. Som min mamma sa en gång; "Allting samlas på varandra. Svek efter saknad efter sorg efter kärlek. Släpper man inte ut det brister det tillslut". Så säg att man har samlat på sig alla livets svek och sorger. Kan man leva med det? DET menar jag är grunden till depression! Man kan ju omöjligt komma ihåg att ja just den dagen svek den personen mig om det har gått flera år sedan dess. Och vet man inte vart sorgen kommer ifrån, ja då finns det ingen anledning att sörja, och så fortsätter det. Som en liten demon i bakhuvudet.
Idag på naturkunskapen läste jag en artikel om att människans känslor liksom inte spelar någon större roll i livet längre, att alla tankar om livet liksom hamnar i skymundan och tas över av prov, jobb och familj. Jag tror faktiskt att det kan stämma. Människan idag tar sig sällan tid att tänka efter! Jag har ju alltid varit den lilla annorlunda ungen som hellre läser än leker kull, hellre sitter och filosoferar än leker med dockor och hellre är tyst om jag faktiskt inte har något att säga. Detta har i och för sig resulterat i att när jag faktiskt har något att säga kan man inte få tyst på mig. Men jag älskar att vara ensam, jag älskar tystnad och jag älskar frihet. Frihet som jag, när jag umgås med vissa människor, tycker är aningen begränsad. Man kan inte säga vad man vill när man vill, man kan inte gå dit man vill och inte göra som man vill. Det finns en sorts mall över hur man ska bete sig när man umgås med folk. Men tanken finns alltid där. Människor som inte får tänka fritt blir deprimerade. Det är jag helt säker på. Får man inte chans att tänka över sitt då och då finner man sig bara i att saker går fel och att man blir nedtryckt. Som min mamma sa en gång; "Allting samlas på varandra. Svek efter saknad efter sorg efter kärlek. Släpper man inte ut det brister det tillslut". Så säg att man har samlat på sig alla livets svek och sorger. Kan man leva med det? DET menar jag är grunden till depression! Man kan ju omöjligt komma ihåg att ja just den dagen svek den personen mig om det har gått flera år sedan dess. Och vet man inte vart sorgen kommer ifrån, ja då finns det ingen anledning att sörja, och så fortsätter det. Som en liten demon i bakhuvudet.
Kommentarer
Trackback
