070809
Känns som att det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att börja att bara försöka få tiden att gå, och när jag går och lägger mig på kvällen är jag lättad för att jag tagit mig igenom en hel dag. Ska det verkligen vara så? Jag som förut var glad för att vakna upp en solig dag och tänka att "hoppas den aldrig tar slut".
Vad har förändrats egentligen? En person har försvunnit men jag vill kunna känna samma lycka över att umgås med mina vänner. Visst utan dem skulle jag vara helt förstörd, och tro inte att ni bara är tidsfördriv. Jag älskar er sjukt mycket. Men jag längtar också tills jag bara kan njuta fullt av att umgås med er.
Det är ingenting ni gjort, det är bara jag och mina tankar. Men ärligt talat så vet jag inte hur jag ska få bort dom. Kanske ni kan hjälpa mig, kanske ni kan få mig att hitta tillbaks till mitt lyckliga jag och få bort tårarna ur ögonen varenda gång jag råkar glömma bort mig och börja tänka. Jag hoppas det för ni är mitt sista och enda hopp. Jag kommer alltid älska er, men mina sår är svårläkta. Ni är som plåster men såret är infekterat.
