Larvän

Och imorgon är det fredag!! Underbart..

Idag vaknade jag, fast egentligen vaknade jag inte helt..sen badade jag och drack te och blev ännu tröttare. Sen hade vi grammatikprov om oregelbundna verb i alla dess former på franskan som förvånansvärt nog gick BRA. Sen..hade jag engelska. Jag skrev ut 2-3 sidor fakta om Chicago som jag inte ens hade läst igenom och fick reda på att jag var 2 poäng från mvg på test-nationella provet haha :P Var hörförståelsen som drog ner...den fick alla dåligt på :P den var faktiskt rätt svår. Sen gick vi och åt spaghetti med brosk-sås, mmh..

Håltimmar är ju trevliga, i rätt mängd iaf. Satt och spelade biltjuv.nu :P hur trevligt som helst, ehm. Sen började geografin och där tittade vi på stenar och gissade vad dom hette och sa vad dom hade för egenskaper typ. Jag ägde sönder :)

På måndag ska onda doktorer köra in 1mm tjocka slangar i mina skenbensmuskler och tvinga mig hoppa upp och ner tills det gör ont. Sen ska dom titta trycket och låta mig gå hem med vetskapen att nästa gång jag åker dit är det för att slajsa upp muskelhinnorna till just de musklerna. Elakt :( Nu ska jag iväg och träna för alla som är intresserade. Tvårt att göra ett blogginlägg tråkigare tror jag :P

Jag saknar er, saknar allt det roliga vi gjorde, saknar hur fri och avslappnad jag kände mig med er, hur lätt livet blev, den lilla uppskattning jag fick och fick ge er.. Ändå påminns jag hela tiden om vilka ni egentligen är och hur lite ni egentligen brydde er, fast det ibland verkade som att det faktiskt spelade roll för er hur jag mådde. Vissa dagar var ni underbara, när ändrades allt? Saknar att alltid vara säker på att det finns något att göra, någon att fly till, bort från verkligheten. Bort från den riktiga världen.

Jag antar att ni bara var en tillfällig värld, en tillfällig tillflyktsort och att jag kanske var detsamma för er. Jag antar..att ni inte behöver mig längre. Jag har så mycket mer att ge er, men jag kan inte bara ge - jag måste få något tillbaks också, åtminstone lite uppskattning..lite visat intresse.

Jag kommer att sakna er, men vi ses nog inte mer. Det blir bäst så. Jag hoppas ni minns mig, men det är väl att hoppas för mycket.

Trött på er.
Trött på att sättas i andra hand.
Från och med nu sätter jag mig själv i första hand,
uppenbarligen får jag ingen uppskattning för att göra motsatsen.
Tänker inte svansa runt och försöka göra er alla till lags mer.
Minns mig när ni står ensamma tillslut.
Jag försökte faktiskt att alltid finnas där, men av någon anledning var jag osynlig för er.
Ändå kom jag alltid springandes som en jävla hund när ni ropade.
Allting ändras nu.
Och förvänta er fan inte att jag finns där nästa gång ni behöver en axel att gråta mot,
den axeln har ni vänt ryggen alltför många gånger nu.
Nästa gång står ni ensamma.

Iuvenis et magnificus miles sum, fidem mihi habens vitam persequor.