Larvän

Jahapp, tänkte skriva något men sedan kom jag på att jag inte har någon aning om vad jag ska skriva. Känns som att allt jag kunde skriva här förut är för privat, för känsligt för att hamna här inför en massa kritiska ögon. Förövrigt ser min blogg ut som skit, vilket inte direkt peppar mig att anstränga mig att skriva något bra.

Gör ett nytt försök att gå i skolan nu som för mig känns mycket bättre. Jag grät inte första dagen i skolan, alltid något liksom. Är till och med lite roligt. Hade varit ännu roligare om det hade känts som att någon faktiskt trodde på att jag skulle lyckas. Jag menar, bläddra tillbaks till hösten 09 och läs lite vad ja g skrev då. Blir fan ledsen av att bara tänka på vilken skadad själ jag var. Kolla nu liksom! Vaknar upp med ett leende på läpparna och kan inte vänta på att få se vad dagen har att komma med. Alla dagar är inte perfekta, men det vore ju bara konstigt om de var det. Men problemen känns ändå som att dom kommer ta slut, livet känns inte som ett enda stort frågetecken och det känns faktiskt som att allting faller på plats, bit för bit.

Men ändå finns den lilla tanken där, att allt redan är så förstört att det aldrig kommer bli bra. Att problemen kanske aldrig försvinner, bara förändras och förnyas med tiden. Att svaren aldrig räcker till och att svaren en dag ska ta slut. Bara fyllas av tomhet, mörker och frågetecken. Att vi en dag inte orkar mer, inte kan säga ett ord till. Att allt bara ska ta slut och inte följas av någonting alls. Bara slut. Borta. Jag undrar om jag någonsin skulle kunna bli lycklig igen, om det går att bli hel. Om man kan hitta det man alltid saknat och längtat efter och sedan inse att man aldrig kommer ha det mer. Att man kanske aldrig får tillbaks det. För hur vet man det egentligen?

Men jag antar att det är så det alltid kommer att vara, hur mycket jag än vill tro på det perfekta livet, den villkorslösa kärleken och den sanna lyckan så kommer det alltid finnas något. Något att jobba på, ändra på, något att lösa. Jag älskar det ändå.