Larvän

Jag hatar dig. När jag äntligen började vänja mig vid tanken..att det kanske inte var som jag trodde, att det kanske inte fanns något, att det som hände de där dagarna, att vi sågs bara var..ett rent sammanträffande. Att det inte finns något som "ödet" eller att när man känner att något verkligen känns rätt så är det egentligen helt fel. Att det inte bara var något prov utan att vi, du? på något sätt faktiskt såg till att det blev som det blev.

Jag hatar dig. För nu kommer du och vänder upp och ner på min värld igen, påminner mig om att jag inte vet någonting och hur mycket allt det här faktiskt känns. Hur mycket det bränner, sliter och hugger. Du drar upp allting igen och suddar bort mitt avslut, suddar bort allting jag tvingat mig själv att inse. Nu har jag bara ljugit för mig själv igen, slickat mina sår och försökt intala mig att det inte är så illa som det ser ut, som det känns, som det faktiskt är..

Så, varför? Det är ju inte för min skull, det är bara för din egen. Ändå vill jag tänka att ödet slog dig över fingrarna och påminde dig om hur det ska se ut, hur det ska bli, hur fel du gjort..men det finns inget öde.

Jag vill inte ha verkligheten. Jag vill ha dig, bara dig. Inga misstag, inga krossade drömmar. Bara leva i min saga, helt ovetandes om smärta och lidande. Sväva som bara du kan få mig att sväva.

I want to be where there's only me and you and my dream coming true.