Larvän

Känslan av lycka och säkerhet, oändligt lugn och värme som sprider sig så fort man hör orden "Jag älskar dig". Känslan som försvinner på en sekund när han släpper taget om din hand, ser på dig med ögon fulla av förvirring och säger att han inte vet om de känslor han känner är kärlek. Hur kan han känna såhär? Efter allt vi gått igenom, varje älskande sekund..Med ögonen fulla av tårar ser han ut genom fönstret. Han hatar att såra henne, borde inte värmen i hennes leende få honom att börja älska henne igen?

Tvivlen försvinner inte och inte tårarna heller. Månader går men ingenting förändras. Ångesten gör varje andetag till en börda och all glädje försvinner i det hål i hjärtat där kärleken en gång fanns. Skratten känns falska och tårarna verkar aldrig sluta rinna. Det river i själen och hålet blir större och större. Minnen förstärks och jag kan nästan känna hans andetag i nacken när jag ligger i min säng oförmögen att kunna somna. Suckar högt men luften räcker ändå inte till. Panik, kommer jag alltid känna såhär? Det är ett helvete och jag orkar inte mer! Kan han inte bara ändra sig, komma tillbaks och viska ömt i mitt öra att allt blir bra? Kyssa min panna, stryka bort tårarna som aldrig verkar ta slut och säga "Hjärtat, det ordnar sig nu." Det är bara en dröm, kommer det någonsin inträffa? Varför gjorde han såhär? Vi gjorde ju varandra lyckliga... Varför tog livet dem ifrån varandra? De var de enda som förstod varandra helt.

Han springer ut i natten utan att veta vart han ska, vad som helst är bättre än det helvete han hamnat i. Han försöker springa bort från tankarna, nu står han vid hennes hus. Ljuset är släckt som om allt hopp är borta.

Jag sitter i mitt fönster och drömmer mig bort. Tycker mig se något i skuggan men sveper snabbt bort tanken. Det är mörkt så jag tänder ljuset. Deras ljus, som ska slockna förevigt när kärleken är slut. Men kärleken finns kvar i mitt hjärta och tycks inte vilja försvinna, den plågar mig dag och natt men vill ändå inte släppa taget..

Han ser hur rummet fladdrar till, tycker sig skymta ett ansikte från skuggan där han står. Han vill inte ge falska förhoppningar men hur känner han egentligen? Känns som alla tvivel plötsligt försvinner och han går ut i ljuset. En lampa tänds i rummet och de ser varann i ögonen.

Han pekar på sig själv, lägger armarna i kors över bröstet och pekar sedan på henne.
Jag älskar dig.