Master of disaster.
This is me.
Jag kan inte sova. Varför? För att det är något fel, antingen på mig eller på alla andra. Jag hatar att känna mig utlämnad, hatar att låta hela mitt humör vila på någon annans beslut, handlingar och ord. Jag kräver inte mycket, men tydligen för mycket ändå. Jag kan leva en hel dag på ett "Hej!" från rätt person, en vecka på en kram och en månad på en kyss om ingenting kommer i vägen. Men det är just det, det kommer alltid något i vägen. Är jag för girig? Förväntar jag mig för mycket på en gång? Jag kan inte vara alla till lags hela tiden, jag måste vara mig själv också! Jag vill väl lika mycket som alla andra bli behandlad på det sätt som passar mig bäst? För likaväl som ett hej kan göra min dag, kan ett hejdå slå den och många följande dagar i spillror. Som om det inte vore nog med det följer ju olyckor på varandra också...
Jag undrar var nästa smäll kommer..?
