Allt går så roligt fel
Vilken jävla start på veckan alltså! Det här är ju bara komiskt. Igår morse vaknade jag, för sent, och letade alldeles för länge efter en klänning som verkar ha försvunnit. Jag missade alltså bussen, men fick som tur var skjuts av min kära pappa. Väl framme i skolan går jag över parkeringen och en bil tvärnitar ungefär 1 cm ifrån mig. Blir jag påkörd imorgon då eller om det fortsätter såhär? Sen var skoldagen i och för sig helt okej om man bortser från engelskan som var extremt tråkig. Woho ännu ett ämne jag tycker om förstört av en lärare...
Jag var så trött att jag kunde ha sovit i en vecka när jag kom hem från skolan, men nej. Jag skulle iväg på ett möte med ledargruppen i järfällagymnasterna så fort jag kommit hem! Detta resulterade i att jag sedan när jag kom hem fick slänga i mig middag fast jag inte ens var hungrig och cykla till träningen fast jag egentligen inte hade energi nog att ens gå. Jag ville inte gå dit, jag funderade på att skita i det men ändrade mig i sista sekunden... Jag borde inte gått dit. Det började med att jag fick ont i ena foten när jag sprang men det var liksom uthärdligt. Men när jag sedan fick ont i andra foten också, handlederna och började må illa var jag inte glad längre. Jag menar träningen gick redan dåligt. Jag halkade, snubblade och verkade inte ha kontroll över min egna kropp. Sedan sträckte jag mig också, då var jag på väg att börja gråta.
Jag lyckades ta mig hem utan att ramla i alla fall (otroligt nog) men glömde sätta på plastpåsen på cykelsadeln så jag fick gå ner för trapporna igen (med sträckning, ont i fötterna osv). Jag kom in, satte mig på min stol och började gråta. Mest för att jag var så jävla trött och irriterad på att en dag kan gå så fruktansvärt fel.
Det är nu det börjar bli humoristiskt. Man kan ju tänka sig att efter en dag som den jag upplevde igår blir allting bra igen, eller hur? Det kändes så ett tag också, men vad lurad jag blev...
Jag vaknade och trodde det var lördag eller att jag i alla fall var ledig och blev nästan förvånad när jag kom på att jag inte var det, men det gjorde inte så mycket. Jag var i alla fall utvilad! Jag tog mig upp ur min varma säng, duschade, klädde på mig, sminkade mig, fixade håret (tills strömmen gick) och hör här; jag hann med bussen! Men detta visade sig vara helt onödigt. Jag kom fram till stationen, köpte en bulle, åt den och såg tåget komma inrullandes på stationen.. Men vad långsamt det åkte? Det kom i alla fall fram och alla gick på och satte sig. Ja, vad hände sen? Absolut ingenting. Tåget stod där...och stod...och stod. STRÖMAVBROTTET! Ja men så underbart, tänkte vi alla. Där satt vi i en kvart innan vi ombads att gå av tåget och det gjorde vi. Efter kanske 10 minuter åker tåget efter att ha meddelat de kanske 5 personer som hade lust att stå kvar på perrongen och frysa att de kunde gå på igen. Man kan ju fråga sig varför vi gick av... Vi fick i alla fall sitta där och vänta på nästa tåg som var en timme försenat. Jag väntade alltså i sammanlagt 1 och en halv timme på det jävla tåget innan jag kom på att jag skulle hinna vara med ungefär 10 minuter på en lektion och sedan ha håltimme i 3 timmar, så jag åkte hem.
Möts av att precis alla lampor i hela lägenheten är tända och bara skrattar. Herregud vilken start på dagen. Hur ska detta sluta? Jag återkommer ikväll!
Jag var så trött att jag kunde ha sovit i en vecka när jag kom hem från skolan, men nej. Jag skulle iväg på ett möte med ledargruppen i järfällagymnasterna så fort jag kommit hem! Detta resulterade i att jag sedan när jag kom hem fick slänga i mig middag fast jag inte ens var hungrig och cykla till träningen fast jag egentligen inte hade energi nog att ens gå. Jag ville inte gå dit, jag funderade på att skita i det men ändrade mig i sista sekunden... Jag borde inte gått dit. Det började med att jag fick ont i ena foten när jag sprang men det var liksom uthärdligt. Men när jag sedan fick ont i andra foten också, handlederna och började må illa var jag inte glad längre. Jag menar träningen gick redan dåligt. Jag halkade, snubblade och verkade inte ha kontroll över min egna kropp. Sedan sträckte jag mig också, då var jag på väg att börja gråta.
Jag lyckades ta mig hem utan att ramla i alla fall (otroligt nog) men glömde sätta på plastpåsen på cykelsadeln så jag fick gå ner för trapporna igen (med sträckning, ont i fötterna osv). Jag kom in, satte mig på min stol och började gråta. Mest för att jag var så jävla trött och irriterad på att en dag kan gå så fruktansvärt fel.
Det är nu det börjar bli humoristiskt. Man kan ju tänka sig att efter en dag som den jag upplevde igår blir allting bra igen, eller hur? Det kändes så ett tag också, men vad lurad jag blev...
Jag vaknade och trodde det var lördag eller att jag i alla fall var ledig och blev nästan förvånad när jag kom på att jag inte var det, men det gjorde inte så mycket. Jag var i alla fall utvilad! Jag tog mig upp ur min varma säng, duschade, klädde på mig, sminkade mig, fixade håret (tills strömmen gick) och hör här; jag hann med bussen! Men detta visade sig vara helt onödigt. Jag kom fram till stationen, köpte en bulle, åt den och såg tåget komma inrullandes på stationen.. Men vad långsamt det åkte? Det kom i alla fall fram och alla gick på och satte sig. Ja, vad hände sen? Absolut ingenting. Tåget stod där...och stod...och stod. STRÖMAVBROTTET! Ja men så underbart, tänkte vi alla. Där satt vi i en kvart innan vi ombads att gå av tåget och det gjorde vi. Efter kanske 10 minuter åker tåget efter att ha meddelat de kanske 5 personer som hade lust att stå kvar på perrongen och frysa att de kunde gå på igen. Man kan ju fråga sig varför vi gick av... Vi fick i alla fall sitta där och vänta på nästa tåg som var en timme försenat. Jag väntade alltså i sammanlagt 1 och en halv timme på det jävla tåget innan jag kom på att jag skulle hinna vara med ungefär 10 minuter på en lektion och sedan ha håltimme i 3 timmar, så jag åkte hem.
Möts av att precis alla lampor i hela lägenheten är tända och bara skrattar. Herregud vilken start på dagen. Hur ska detta sluta? Jag återkommer ikväll!
Kommentarer
Trackback
